Människan

Därför gör barn som du gör – inte som du säger

Har du funderat på varför barnen inte gör som du säger? Varför de envisas med att fortsätta ha näsan i telefonen i stället för att gå ut och sparka boll? Det är egentligen inte så konstigt. Barn gör nämligen som vi gör, inte som vi säger. Och hur kommer det sig då? Det ska vi reda ut här.

Barnet gör som du gör

Små barn lär sig genom att härma. De tittar på hur vi andra gör. Titta bara på ett litet barn som ska lära sig äta med sked. Eller ska och ska. Förmodligen vill barnet själv ta hand om skeden även som du som vuxen vet att det inte kommer gå så bra och maten mer sannolikt hamnar på golvet än i barnets mun. Men ditt kloka barn har förstås varit med vid matbordet och sett hur ni gör när ni äter. Nu vill barnet också göra likadant: ”Kan själv.”

Det sägs att man inte ska kasta sten i glashus. Så kanske kan det vara en idé att titta på sitt eget beteende innan man börjar tjata på sina barn. Om jag själv sitter med näsan i Instagramflödet kanske jag inte kan begära att mina barn ska vara ute och hoppa och leka. Så om jag inte vill att mina barn ska sitta böjda över plattan eller framför dataspelet kanske jag själv måste aktivera mig och föregå med gott exempel. Jag kanske rent av ska plocka fram de gamla badmintonracketarna och ”tvinga” barnen att följa med ut i trädgården och spela i fem minuter?

Barnuppfostran är ingen lätt sak. Den som säger att det är det har 100 procent fel. Vissa barn är mer lätthanterliga än andra. Men mycket handlar om hur vi som föräldrar agerar gentemot våra barn.

Sluta tjata

Visste du att vi föräldrar ger våra barn omkring 17 uppmaningar i halvtimmen? Hur skulle du själv reagera om någon hela tiden höll på och tjata på dig: ”Glöm inte att ta med dig rätt anteckningar till mötet!”, ”Nu får du gå och lägga dig så att du orkar upp till jobbet i morgon!”, ”Hur länge har du tänkt att den där högen med stryktvätt ska ligga där i soffhörnet?”

Förmodligen skulle du bli vansinnig. Med största sannolikhet blir dina barn det också. Eller så kopplar de på ”tjat-filtret” och slutar lyssna.

Vi kanske heller inte måste säga till hela tiden? Varför inte spara tjatet till när det verkligen behövs? Bestäm dig för vad som är verkligt viktigt och håll fast vid det. Strunta i om kläderna ligger i hög på golvet om det är viktigare att ungen kommer i väg till skolan. Välj dina strider!

Fokus på det som är rätt

Människans hjärna är duktig på att hitta fel. Vi är betydligt bättre på det än att hitta det som är rätt. Så varför inte vända på det när det kommer till barnen? Lägg mer fokus på det som faktiskt fungerar och visa det så att barnet förstår att det gör något bra.

Den mänskliga hjärnan förstår inte ordet inte. ”Lägg inte kläderna på golvet” blir i vår hjärna: ”Lägg kläderna på golvet”. Kan du säga samma sak utan att säga ”inte”? Prova vad som händer om du säger ”Lägg kläderna på stolen i stället”.

Ta kommandot

”Kan du gå och klä på dig nu?”. Du läser tidningen (eller mobilen). Barnet sitter kvar framför plattan. ”Nu får du gå och klä på dig.” Du fortsätter hålla på med ditt. Barnet rör sig inte ur fläcken. ”Men hallå, gå och klä på dig.” Barnet sitter kvar. ”Skynda och klä på dig, vi måste gå snart.” Ingenting händer.

Känner du igen dig? Har du börjat bli lätt irriterad nu, eller superstressad? Det här är ett vanligt scenario. Vi som är vuxna är ofta fokuserade på vad vi håller på med. Vi förväntar oss att barnet raskt ska hoppa upp och göra som vi säger. Så funkar sällan barn. De behöver vår hjälp. Om ditt barn inte gör som du ber om när du sagt till två gånger måste du ta kommandot. Då får du släppa det du håller på med och hjälpa barnet göra som du säger.

Men innan du blivit irriterad, ge barnet en chans att lyckas: ”Vännen, om en kvart måste vi gå till dagis. Då behöver du ha klätt på dig. Jag säger till dig om några minuter.”